Att gå omkring och sova på IKEA. Man smeker alla möbler och prylar som att de vore i akut behov av ömhet. Man tar bilen och kör ingenstans. Man är slut som människa med ett bankande hjärta av sorg och längtan. Det dunkande mörkret på ICA Nära. Man varken förmår eller orkar maskera sin misär längre. Några barns plötsliga utbrott av kärlek i ens portuppgång. Hur kan glädjen vara så enkel och självklar för barn? Hur kan livet bara sticka iväg i tre år tills man är helt vilse? Det är något absurt att vara människa. Ens hem som är ett kaotiskt lager av saker som man inte behöver. Televisionens meningslöshet. Man är 45 år, arbetslös och värdelös. Ångestens blixtrande mörker i kroppen. Gud som inte existerar. Mammas ihållande psykoser. Pappa som tog livet av sig. Dotterns ihärdiga ömhet, det enda ljus som finns kvar. Den långvariga mobbingen på jobbet tills ingen annan väg fanns än att säga upp sig. De fega och förställda cheferna. Den psykosomatiska utmattningen. Sjukersättning. Att gå omkring och sova på IKEA. Man smeker alla möbler och prylar som att de vore i akut behov av ömhet. Man kör rattfull och åker dit. Eftersom lägenheten är en sanitär katastrof så blir man vräkt. Man vistas hela dagarna på stadsbiblioteket, skriver och läser. Det känns på något vis som att det var meningen att det skulle gå så här. Härbärget är en slags traumaenhet för psyksjuka knarkare. Man lyssnar och talar med de stackars människospillrorna. Plötsligt så står de i kö för att få prata av sig. Man ger så småningom ut en bok om sitt jävla liv, får vara med i TV och blir smått en rikskändis. Hur människorna bemöter en med vördnad och respekt. En mulen onsdagseftermiddag i februari ringer en kvinnlig fastighetsägare och har ett erbjudande om en fin lägenhet mitt i city. På talkshowen Bergfeldt är alla så berörda av ens svarta sorger. Man har en föreläsningsturne i hela landet och Dagens Nyheter kommer för ett hemma hos-reportage. Man är i smöret. Man är sedd, förstådd och älskad. Man är helt klart inne och i ropet. Tre hemlösa får bo permanent hos en och man hjälper och stöttar dem att ordna upp sina liv, få arbeten och lägenheter. Men ändå mitt i allt detta positiva ett dunkande mörker i bröstet. Man åker till helgedomen IKEA. Man smeker alla möbler och prylar som att de vore i akut behov av ömhet. Man kör bilen rakt ut i ingenstans och ställer sig i en skog och skriker rakt ut en lång stund. Mikael är en ömsint och fin man som gör allt för mig. Vi träffades på bowlingen och det sade klick. Vi driver ett center för hemlösa och utslagna. Livet har tagit en ny oväntad vändning. Mamma bor hos oss och får en betydligt bättre vård än inom psykiatrin. Det går ett par år. Jag har gett ut tre böcker som har översatts till flera språk. Det svarta dunkandet i bröstet är borta. Mamma håller på att skriva en bok om sitt jävla liv. En autistisk pojke med ADHD bor hos oss. Det han behöver allra mest är vanlig enkel kärlek. Jag heter Sofia Persson.