Många tar på sig sorgen som om det vore en tröja,
som bara blir varm av sympati och annan smörja.

Den blir kallare än is så fort ingen smörar och säger annat sött.
De tävlar och slåss blodiga om vem kan ”gråta” högst.

Tar sedan av sig tröjan så fort ingen annan är i deras närhet och de plötsligt är åter inne i deras vanliga ego igen.
Glada och neutrala precis som ingenting har hänt.

Så genomskinliga men ändå så försöker folk slicka deras fötter ren från beroendet av sympati.
När de inte får den reaktion de förväntar sig så smäller de som en dynamit.

Sorg bearbetas bäst bakom stängda dörrar, både dag och natt.
Inte utvikt på sociala medier i väntan på att få napp.