Den överjordiska poeten tycktes vinna

en liknelse av en älskande allvarsam kvinna

med stjärnbeströdd framtida blick

efter ett intensivt liv i Berlin hon obarmhärtigt fick

De sökande fann Karin vilande som hon sov

vid en stor sten täckt av snöflingor ljuva

handen hårt knuten kring blåsippors rov

marken var kall och skulle snart själen tjuva

Hon ville bli funnen vid liv

som så mången gång förr

tog sömnmedel för att våga detta oåterkalleliga kliv

men denna gång öppnade Liemannen sin dörr

Saknaden är vidsträcklig