*
Det var en gång en mamma som älskade en viss sorts rosor så mycket att hon ville lära sin lilla dotter allt om dem. Vid blomningstid bodde de mer eller mindre ute i trädgården för att studera de doftande bladen, som skiftade i en skimrande ton mellan vinrött och rosa.

En dag försökte flickan plocka rosorna till mamman. De satt hårt förankrade längs de taggiga grenarna, och flickan ryckte och slet så att blombladen regnade ner över marken. De vassa taggarna rispade flickan över händerna och de bara armarna, men hon fortsatte ändå ihärdigt att försöka få loss de stora rosorna.

Plötsligt kom mamman ut i trädgården. Flickan höll upp några avslitna rosor i sina kupade händer och log. Mamman blev fullständigt rasade när hon såg hur rosenbusken hade förvandlats till ett enda stort nystan av lossade blad och till hälften avbrutna grenar.

”Du har förstört det vackraste jag hade!”, utbrast mamman och sprang därifrån med tårarna rinnande längs de solbrända kinderna.

Flickan satt kvar vid rosenbusken. Hon kände hur det sved och stack som getingstick i bröstet. Fast det var ändå inte i bröstet som det gjorde mest ont, utan på ett ställe som var svårt att peka ut. Smärtan liksom förgrenade sig likt en inre buske, vars blommor slog ut okontrollerat i en nyans som påminde om blod blandat med solmogna hallon. Det var en sådan nyans som bara naturen kan skapa, en sådan nyans som den skickligaste av konstnärer aldrig kan få fram.

Efter en tid planterade mamman fler rosenbuskar i trädgården. Flickan hade dock utvecklat en kraftfull rädsla för rosenbuskar. Hon var så rädd att hon ofta gick omvägar längs branta berg och sanka marker för att komma hem. På så vis slapp hon gå igenom trädgården och se de närmast glödande buskarna, som alltid tycktes vilja henne så ont.

—

När flickan blev stor skaffade hon sig en alldeles egen trädgård, i vilken hon enbart odlade maskrosor. Dessa blommorna tyckes överleva de mest groteska behandlingarna som något växande kan utstå. Barn spelade boll över maskrosfälten, vuxna bredde ut sina filtar och slängde sig raklånga i det gula havet. Och gissa om man fick plocka maskrosorna? Folk gick runt med hela famnar av de små solarna. Nästan alla älskade maskrosträdgården!

Flickan själv älskade den gula färgen, men hon kunde inte leva med den. Då och då kände hon smärtan i bröstet, och varje gång det gjorde ont önskade hon att hon redan som barn hade börjat odla sådana rosor som skiftar i en skimrande ton mellan vinrött och rosa.