1965 - 5 maj 1976: förhållandevis rätt så bra, men inte utan katastrofer. Mina föräldrar lämnar bort mig i fyra veckor för att tillsammans med mina syskon åka på semester i Europa när jag är ett år gammal. . Pappa mycket sannolikt bipolär. Min fyra år äldre bror dör i en trafikolycka 1967. 5 maj 1976 - 1980: Min pappa tar livet av sig, traumatiserad övergivenhet och ångest.1980 - 1990: Att psykotisk sitta isolerad i ett rum utan dörrar och fönster, 30 minusgrader och kolsvart, en obeskrivlig och överjävlig mardröm. Konstigt nog gav jag bipolär supermanisk ut en diktsamling. 1990 - 2000: Ett konstant fiasko, en förnedring och plåga, bortsett från några mycket bättre månader, flickvänner och katterna. 2000 - 2010: Ett riktigt dåligt skämt, ensamhet, ger äntligen upp och blir sjukskriven. Katterna och poesin de enda ljusglimtarna i en tillvaro som annars skriker desperation och apatisk meningslöshet. 2010 - 2020: Sjukdom och inläggningar i en uppgiven psykiatri. Ett plus att jag får antipsykotisk medicin. Anlägger trots det psykotisk en brand på en vind i ett hyreshus. Mycket bättre vård på rättspsykiatrin. Får lithium för min bipolära sjukdom, en underbar frälsning. Allt i livet blir mycket bättre. Blir jävligt dåligt behandlad av kommunen, anlägger psykotisk en brand i en stuga på landet. Helvetet: Växjö rättspsyk. Blir bestraffad med mycket hög dos antipsykotiskt. Går omkring som en zombie. Betydligt bättre vård på Örebro rättspsyk förutom alldeles för hög dos antipsykotiskt fram till hösten 2019. 2020 - 2024: Får ett bra boende på väster i Örebro där jag växte upp. Skaffar katttjejerna Winston och Jussie. Är inne i ett flow med skrivandet. För första gången sedan 1976 känner jag mig rätt så hel som människa. Känner trygghet och en mening med livet. Lider dock av ett psykosomatiskt trötthetssyndrom som skiftar i grad. Jag har mognat ikapp och vuxit som människa. Jag kan skratta igen. Skulle vilja ge ut en bok. Vill dansa naken i regnet.