Som vilse i en doft, en lyrisk labyrint,
blir jag av dig båd´yr och atonal,
kromatiskt kromad som av mild absint;
bytet pilskt av tonträffs pil på backanal.

Om än som punkt en art av tonad sfär
är du i mig en puls som mjukt förnims,
och när i visa, hymn och jordisk air,
enkomt dig jag brås, blir rösten vår sublim.

Att dig fåfängt söka är som aning lätt befängt,
att trefalt vinkla rymd ur partitur
min enfald synes löna; ej med sans bevänt
att tro mig skriva rent din korrektur.

"Jaha, men kanske ta ändå en kopp med te?
Skriv mig nu en vacker not, så ses vi på cafet."