Jessica hade jobbat på Softopia under ett par år nu. Hon hade från börjat siktat på en roll som avdelningschef eller åtminstone projektledare; istället hade hon slutat som administratören som tog hand om rapporterna som kom farandes in och ut ur systemen. Dag in och dag ut satt hon i sitt lilla kontor som hon blivit tilldelad och kände att hon ruttnade invärtes.
Samtidigt började hon fantisera om sitt intorkade kärleksliv, och undrade om hon någonsin skulle hitta någon att dela sitt liv med. Hon var ju trots allt redan medelålders, och det ensamma singellivet hon levt lockade inte på samma sätt.
För ett par veckor sedan hade en ung praktikant börjat på företaget; och det hade hettat till under byxorna på henne varje gång hon såg honom. Kan han ha varit några och tjugo? Han satt i det öppna kontorslandskapet där han blivit tilldelad sina uppgifter och klinkade på en laptop.
Jessica gjorde sig ofta små ärenden ute i kontoret för att spana in honom. Efter ett tag kom hon på olika små samtalsämnen som hon involverade honom i.
"Så du går på Stockholms Universitet? Kul eller?”
"Ja jag började studera direkt efter gymnasiet."
"Det var ambitiöst! Vad har du för inriktning på studierna?"
"Systemvetenskap. Så att hamna här var ju rena drömmen. Och jag hoppas ju kunna hänga mig kvar efter studierna.”
"Det tror jag säkert. Hur långt har du kvar då? Tills att du är färdig alltså?"
"Ett år drygt."
"Det är ju perfekt! Vad heter du förresten?"
"Jens!", svarade han och log.
Jessica blev rosig om kinderna. Tänka att få försvinna in i den kroppen.

Det dröjde inte länge innan hennes närmande blev mer och mer intima. Dessvärre fick hon inte något större gensvar av sitt trånande; han agerade mest som ett slappt kött när hon frågade om tidigare flickvänner, om han ”ville hitta på något kul ute i badrummet” eller om han tyckte hon hade en fin rumpa.
Vid ett tillfälle några veckor senare hade det varit en liten fest på deras avdelning, för ett luddigt delmål som de uppnått. Det serverades både snittar, mackor och annat tilltugg samt vin och sprit. En sån där hjärndöd gettogether som fanns till för att sporra medarbetarna när ingen egentligen ville arbeta.
Jessica och Jens hade blivit ensamma efter att ha pratat om vilka möjligheter som fanns inom tech och vilka företag som var bra att känna till. En bit in i samtalet närmade sig Jessica Jens, tog tag om hans högra hand och förde det mot sitt ena bröst.
"Du har inte känt på några riktiga såna här på ett bra tag kan jag gissa”, sa hon och tryckte in handen ännu djupare.
"Vafan håller du på med", skrek Jens och ryckte ifrån sig handen medan han snabbt gick därifrån.
Jessica stod kvar och tittade mot honom. Han var inte lättflörtad den där, tänkte hon för sig själv.

Ytterligare en vecka senare satt de på en gemensam konferens om motivation i arbetslivet. Man hade ställt upp rader av kontorets stolar i ett av de större konferensrummen, så att det skulle kännas inbjudande och öppna upp för autenticitet.
Hon och Jens satt på vardera sida om publikhavet; och medan motivationsföreläsaren som de bjudit in obehindrat pladdrade på om positivt tänkande, delmål och processkartor för att öka personalens självkänsla; tryckte Jessica diskret in sin Smartphone under byxorna och lät det klicka till. Sedan knappade hon in Jens nummer och bifogade bilden hon just tagit."Har du lust att följa med på en snabbis ute vid toaletterna? Om en halvtimme?", la hon till i meddelandet.
Hon skickade iväg det.
Flera gånger under den återstående föreläsningen försökte hon få ögonkontakt med Jens, men han vägrade möta hennes blick. Och de få gånger hon kunde få en skymt av honom såg hon hur hans ansikte formade sig till ett surt äpple.
Tillslut skrev hon desperat ett till meddelande: "GÖR SOM JAG SÄGER!! Annars anmäler jag dig för sexuella övergrepp. OCH VEM TROR DU DOM KOMMER TRO PÅ :) :)”
Jens mötte aldrig Jessica vid de gemensamma toaletterna.

Hon förstod inte vad som egentligen hade gått fel, och varför hennes inviter aldrig ledde någon vart? Vad skulle hon kunna göra för att förbättra sina odds och sin självkänsla?
Kanske klarade han inte av en självständig stark kvinna som tog för sig? Var det här tacken för en ultrafeministisk uppväxt ute på landet?

"Jessica vi måste prata med dig, har du lust att komma in på mitt kontor?" Det var Erik, hennes chef, som hade knackat på dörren till hennes kontor.
"Absolut, ska bara avsluta några rapporter."
"Det kan vänta, det här är ett ganska brådskande ärende. Så ser att du kommer till mig ASAP.”

När hon kommit in till kontoret satt en sammanbiten man i femtioårsåldern och grånat hår bredvid Erik vid andra sidan skrivbordet. Han presterade sig som John och uppgav sig jobba som HR-konsult på företaget.
"Ja dig har jag inte sett tidigare", sa Jessica som en motreplik när de precis hade hälsat.
"Nej det har som tur var inte funnits skäl till det tidigare", svarade mannen gravallvarligt.
Jessica fick en obehaglig klump i magen.
Erik tecknade åt henne att sätta sig vid stolen på andra sidan skrivbordet.
"Du kanske vet varför du är här nu Jessica?" sa han i allvarlig ton.
"Nej det gör jag verkligen inte. Plus att jag är mitt inne i ett projekt som måste avslutas, så det här kommer väldigt olämpligt."
"Okej då, jag ska gå rakt på sak. Vi har fått klagomål från en av våra medarbetare om oönskade sexuella inviter. Och det ska ha pågått ett tag nu."
Jessica kände hur kallsvetten började bryta ut ur porerna. Hon tittade på de bägge männen framför sig, och kände sig lika underlägsen som när hon som femåring blivit påkommen av dagisfröken. Fast nu var hon snarare en vuxen kvinna utan talmanus.
"Det var samtycke på allt", fick hon tillslut fram. "Och ärligt talat förstår jag faktiskt inte varför han har sprungit till er och tjallat."
"Jessica", fortsatte Erik "Du är en drygt femtioårig kvinna. Du borde veta skillnad på rätt och fel vid det här laget. Vilka konsekvenser det kan få för arbetsmiljön. Och för oss alla.” Han pausade och spände ögonen i henne: ”Som företag måste vi dessutom agera i en sån här situation." Erik tittade sedan avvaktande mot sin HR-kollega.
"Ja vi skulle vilja erbjuda dig ett ordentligt avgångsvederlag, mot att du avslutar din anställning omedelbart. Givetvis kommer du få bra vitsord om det är så att du söker dig vidare inom techbranschen", sa John väldigt formellt. Han tog upp ett par papper som legat på skrivbordet: "Vi vill att du skriver på de här dokumentet."
Jessica tittade förvirrat på dem båda, från höger till vänster. På ett ögonblick hade hela hennes värld förändrats. Skulle hon hamna i fängelse?
"Alltså det hela rör sig om ett stort missförstånd! Jag menade aldrig att göra någonting illa! Fråga Jens."

Några veckor senare hade hon vant sig vid att sitta hemma och slökolla på TV, göra sin morgongymnastik och ta regelbundna promenader i parken utanför. Avgångsvederlaget gjorde att det skulle dröja ett tag innan hon var tvungen att anmäla sig till Arbetsförmedlingen och söka jobb.
Efter att ha suttit hemma ytterligare ett par månader så gick hon till närmaste servicekontor för att skriva in sig. Hon kände att det var dags att äntligen ta tag i sitt liv och inte ens fler Farmen-repriser kunde stoppa henne.
När hon kom fram bestod klientelet främst av människor med invandrarbakgrund; hon tittade sig avvaktande omkring medan hon tog en nummerlapp. Framför disken stod en tant med glasögon och korpsvart hår uppsatt i en hästsvans.
"Nästa nummer 57!", ropade kvinnan ut.

Hon var på väg till ännu ett planeringsmöte med sin handläggare på Arbetsförmedlingen, och trots att hon sökt i månader hade hon inte fått något nytt jobb, bara varit på ett fåtal intervjuer. Det hade hunnit blivit vinter och snöflingorna haglade ner mot trottoaren. När hon precis skulle runda hörnet på vägen slog hon i en axel.
"Men se dig för!" sa hon upprört
"Ursäkta mig", sa mannen lite tafatt.
Jessica tittade upp och såg John, den före detta praktikanten, titta förvånat på henne. En tystand la sig som en våt filt mellan dem. Ingen visste riktigt hur de skulle fortsätta samtalet.
"Jaha, är det du", sa Jessica till sist. "Hur går det med allt?"
"Jag är färdig med praktiken. Chefen verkade nöjd, så jag hoppas på en anställning när jag gått klart utbildningen. Om inget skiter sig på vägen."
"Det låter väl perfekt."
"Jo. Själv då?"
"Äh du vet, är i jobbsökartagen just nu. Men det löser sig, har väl bara inte varit tillräckligt ihärdig."
"Okej jag förstår."
De stirrade på varandra under ytterligare en tystnad. Jessica såg en snorkråka puta ut genom ena näsborren på John och kände att den där kittlande erotiska känslan var som bortblåst. Nu ville hon bara bort därifrån.
"Men du, jag ska faktiskt på en arbetsintervju just nu. Så jag måste kila. Men vi kanske hörs."
"Absolut. Vi hörs!"