Ett gråkallt regn hamrar på taken
när jag går över gårdstunet
sista juli,
utklädd i halvlång, gul regnrock,
keps från Billerud Korsnäs,
och hårdatagbyxorna från ITAB hårt uppdragna
och välbältade, ikluven storstövlarna från Tretorn, redo
för ligghallsmockandet,
medan hästarna Moses, Torre & Russin
går i en avlägsen hage, bort runtom gårdsbebyggelsen,
av regnet frälsta från mygg, knott & broms

Jag undviker nogsamt att orsaka ljudet av metall
mot metall,
som annars är svårt att undvika
vid öppnandet av stålgrinden mellan gårdstunet
och hästarnas hagar,
och som skulle lockat hästarna i trav
upp runt gården, till ligghallen,
i hopp om extra tilldelning av hö,
eller t.o.m. insläpp i sina boxar i stallet

Nu hör de mig inte,
utan går i samlad tropp
med nosarna i gräset och betar,
lugna och självklara i regnet

Inne i det trygga ligghallsdunklet
stannar jag upp
med skottkärrans handtag kvar
i mina regnvåta händer;
dynggrepen tillbakalutad i kärran,
sagostämningen tät omkring min kognition
i det skyddsrumsliknande utrymmet
som Anna och jag satte upp
som en öppen förlängning av stallbyggnaden
år 2015,
just när jag anlänt efter en tvåveckorscykling
nere ifrån Sörmland, till Annas gård i Norrbotten

Friden sitter tung därinne, med armarna i kors,
som det samlade kurandet av tusentals år
i halvmörkret,
de två öppningarna förhängda med tunga textilier,
som hästarna,
och jag med skottkärran, lätt tränger igenom

Jag står still
och känner den närmast tidlösa lyckan
av kurandet i skydd för regnets kalla slammer
över taket,
när svalföräldern vid boet
uppe på en av bjälkarna inne i ett hörn,
blir orolig av mitt aparta stillastående mitt i ligghallen,
och sätter i att cirkla runt i hallen, under taket,
livligt kvittrande

Ungarna är flygga sedan ett bra tag,
men alla söker ännu skydd i dunklet
för regn och rusk,
och när jag skärper blicken i skuggorna
ser jag ett par huvuden sticka upp
ur det de facto annars övergivna svalboet

Jag vaknar till ur min regntunga förmiddagsmeditation,
motvilligt,
och sätter igång med mockandet

Då utgör jag inte längre någon fara,
och svalföräldern,
som ett tag, livligt visslande,
flugit in och ut genom den öppning
som Anna sågat upp högst upp på väggen,
kommer till ro,
och fåglarna förblir i hallens sköna skydd
mot de krafter som dånar & dundrar
över ligghallstaket,
skvätter ur ålderstigna hängrännor;
och forsar ur lodräta stuprännor

Dagen gör sitt till,
klädd i sydväst
när juli månad tvager sig
in i augustis magiska månenätter,
vimlande av haikun och förbryllande zen-koans