röster som studsar mellan kala väggar
sånär att det går att ta på,
men ödsligheten blandas med tomheten i samma glas
och fyller sinnet med förvrängda vyer

kan smaka på doften,
kunna känna jorden smeka
en flyktig känsla som skapar helhet av nyanser
och tvättar bort det neutralt basiska som annars kantar

prismors avtryck genom skillnader av nivåer
som gyllenfärgar saknaden att aldrig kunna,
trots att viljan ständigt minner
att dörren aldrig någonsin är stängd

vi är ljuset i källan som snitslar stegen som ska tas
och låta slagen få förtvina i det spel
där förloraren måste likvideras,
kan inte längre forma orden som är unika,
då allting redan är sagt
eller låta blicken få tala
och förvisa det märkliga till en värld bortom,

men jag kan vandra ensam
trots de tusen som mig hindrar
och hitta meningen med mina andetag,
trots det vakuum som ständigt råder
finns viljan att fortsätta dit
där jag kan ta på de röster som ständigt följer