Det finns dom man minns

och jag minns
dig

som räddningen
när det var svårt för oss och mig som barn. Som ung och som vuxen. Du stod stadigt och vant och lugnt. Lyssnade. Det hade kanske inte gått utan dig. Själva livet.


Det finns dom man minns

Och jag minns

Dig
Som hjälten

dina historier om hur du gick emellan vid slagsmål, bröt upp orättvisor och sa ifrån. Du räddade fler än oss brorsbarn, normaliserade civilkurage och gav mig modet, vissheten, övertygelsen att vi alla ska ta hand om varandra. Det var bara så det skulle vara. Du gjorde det till en självklarhet att våga och berätta.


Det finns dom man minns

Och jag minns

Dig
Som friheten

När jag själv, blott tolv, reste till dig i Köpenhamn, bara barnet. Du gjorde världen stor. Det var som sagor, allt som du beskrev från fjärran platser och länder, kulturer och andra former av normalitet.

Du gjorde världen stor, fin och fantastisk. Men också mörk, svår och lite farlig.

Du var friheten

Som visade att vi kan vara som vi vill. Leva som vi vill. Med vem vi vill och hur vi vill. Konventioner är bara just det, inte måsten. När omgivningen trängde sig förbi, hann ikapp och ville peka och skratta, trycka ner och förstöra, var du klippan
och flytvästen. Den som visade mig inre övertygelse och trygghet. Det är inte alltid lätt. Livet. Men vi klarar mycket om vi håller ihop, hjälper och tar hjälp. Vi klarar mycket, inte allt.

Det är svindlande att tänka på allt du gjort i ditt liv, alla resor du varit på, alla människor du träffat och påverkat, alla du jobbat med och inspirerat.
Du har påverkat livsval. Det var nog inget du gick runt och tänkte på. Men det gjorde jag.

För jag var ju en av dom.

Du visade vägen till livet





Det finns dom man minns

Och jag minns

Dig och sen mig
som rosa