Vi krossar fönster på det likgiltigt välmående gula radhusområdet Grönsångaregatan tills idyllen spricker upp i en ångest som visar huggtänderna. Bara de euforiska pojkarna Sten-Åke och Mesen tycker att livet är helt underbart i detta kaos. De jagar oss genom en kolsvart Varbergaskog med eldkastare för att vi avslöjade deras falskhet. Vi genar av upp mot Karlslund och faran är över. Dagen efter är allt lugnt som om ingenting har hänt. I det härligt bekväma förträngningssamhället mår alla bra. Nere på psyket går de neddrogade psykotiska patienterna på led i de meningslösa eviga självmordskorridorerna. Björn Borgs raka dräpande backhand. Min bisarra och arroganta styvfar Björn Fernstedt gräver i den förtvivlade tjälen efter ett hållbart svar på livets svarta traumatiska mysterium. Jag sitter 1978 som trettonåring på mitt rum på 111-an och känner mig klart konstig i huvudet. Har ingen att prata med om hur jag mår. Mamma är en blind och döv isdrottning. Vägen är utstakad till det ultimata helvetet. Min vän snälle Anders på 119 är i alla fall ett klart lysande ljus i mörkret. Det kommer förmodligen att gå bra för honom. Ikväll är det diskotek på Oxhagegården. Jag har ett praktstånd redan. YMCA! YMCA! Pappa begick självmord och det är bara jag som saknar honom. Gränspsykosen dunkar i min skalle. Surrealismen är normaliserad. Om 8 år så är jag psykotisk. En förbannelse vilar över tillvaron. Helvetet är tomt, alla demonerna är här. Den sovande andelen av befolkningen i sitt euforiska lyckorus. Mörkret som sakta tar över tills själen fryser till is. som sakta tar över tills själen fryser till is. För att få lugn och ro så kapade jag själva livsnerven i min metodiska utplåning av mig själv. Det är inga som helst fel på mig. Det tycker inte min friska omgivning heller. Jag är helt och hållet  harmonisk. Sverige är ett underbart land. August Strindberg och Selma Lagerlöf är mina riktiga föräldrar. De kommer och tar hand om mig snart och vi ska gå på Gröna Lund!