Oftast är det rätt mysigt.
Tankar och tyck, utifrån-intryck.
Å även när det är omysigt är det mitt omys.
Inbonat och vant, relativt säkert, ja - nästintill ointagligt.
Och - om någon ändå skulle ta sig in, vore jag inte där.
Inte längre.
Var skulle jag då vara?
Ingenstans.
Inte vara alls alltså.
Han, eller hon, skulle bara stå där med en skalle.
Inte med mig.