Hon säger att hon ska lämna mig
“flämtandes,” att hon ska få mig att
“tappa andan” - och fnissar åt min frustration
på min spelhalva.

Hon säger: “att hon kommer låta sina läppar
närma sig min hals, min örsnibb”
Hon säger: “kanske målar hon upp en bild
av ett scenario, kanske viskar hon nåt olämpligt,
kanske kör hon med fulspel och ger mig en
anledning att ge upp. Vem vet  :)”   

“Sen är du körd” - poängterar hon.

Jag vet att hon är en vinnarskalle
men älskar silver ...

“Du kommer vika dig,” säger hon.

Jag säger: “att jag ska frusta, blåsa
tills hon släpper in mig i hennes
tegelhus, pinnhus eller stråhus.”

Och jag vet att jag är ute på djupt vatten.
Jag hör mig själv le. Jag känner mig själv
ge vika. Jag ser mig själv bita mig i läppen.
Jag vet att jag initierade denna duell,
att vi ska stå mitt emot varandra med
händerna i fickorna så som i Vilda Western.

Att jag retfullt bad om frukost i sängen.
Att hon serverar bröd på silverfat med
en ros på. Hon vet vad jag vill göra med den.

“Ta den i munnen?” gissar hon.
Jag säger: “att jag kommer att lägga dig
platt på sängen sedan lyfta din tröja och
försiktigt dra med rosens blad över
din navel ... “
Och smulorna ... och bladen av en
ros bäddar ner mina tankar nu ...

Jag har lyckats luska ut att hon också
är fruktansvärt kittlig.
Men hennes brottningskunskaper,
hennes taktik lämnar ett jubel
i min hejarklack och den där jäkla
regelboken bränns på bål ... inför publik.

Om hon vinner
(oddsen är på hennes sida)
Låt mig åtminstone få ha äran i behåll
medan jag kippar efter andan
låt mig få känna på kämparglöden
i en romantisk revansch

i så fall är jag beredd att förlora
om och om igen