På knä vid den brinnande kyrkan
i urstammars djupaste skog
satt ansatta kroppar i dyrkan
i cirkeln av kranier och smog.
Jag såg inga ansikten, bara
de blekaste skymtar av hud
i fullmånens huvade skara
på knä inför nytidens gud.

På knäna jag hörde dem mässa
om rikedomssträvan och strid
och dåtidens fallna prinsessa
som svingat sitt trollspö en tid.
Nu var hennes aura förgången,
nu hade magimusan flytt,
nu var enligt cirkelkörsången
tid att få bygga på nytt.

Att bygga på nytt genom sanden
av kroppar och altares pyr
från urskogskyrkogårdsbranden
som släckte serafers fyr.
Och händerna mätte och malde
de svagaste benbitar först
och tornen de reste upp svalde
fantomer och motståndsmäns törst.

Och massorna byggde sitt rike
med gråtbörd och bröder och sten
och alltid vi sett dess like
i kyrkogårdsåtersken.
Här går jag, en ensam hedning,
i gravreflektion, på flykt,
och finner ej tröst eller ledning
i vad mina fränder byggt.