Vandraren gick där allena

hastade fram i timmen den sena

för att hinna fram innan tidens rand

var till ända i en hoppfull Samarkand

vandraren småsprang på sin stig

undvek de knöliga rötterna så vig så vig

cirkulerande i sina fragmentariska sinnen

frammanande de allehanda minnen

vilka följde alla förgångna år 

som satt sina förträngda spår

bedjan om glömskans lindrande gåva

där hjärtats helande kan lova

... en fridfullare värld

i en skog utan skymmande träd

inför sanningens levande väsen