Det var en dålig tid i mitt liv
utan någon att prata med
vännerna höll på att falla ifrån
allt gick mot sitt slut

eller det kändes iallafall så
och jag tänkte på döden ofta
desperat efter en ljusglimt
hopp

Jag tror inte man märker hur man stänger av och stålsätter sig
eller gör man det?

Du måste förstå detta: smärtan är ett verktyg
inte ett vapen
det är en kompass som pekar bort från det dåliga

men ibland kan man inte fly
då måste kompassen ta en paus
och satan kliver in obemärkt

det blir inget krig
mer som ett långsamt förfall
och man vänjer sig vid mörkret
ögonen anpassar sig
tills man finner sig i att bara finna sig.