Jag är en så´n som går, av vanan gående,
som går och går för själva gångens skull
och inte främst för att få bättre mående

och inte att få fotstegsräknarn full.
När jag var yngre var apostlahästarna 
ett sätt att minska tyngden på mitt hull

och kunna springa som de gamla mästarna
på både stigar, asfaltvägar, grus
i vindars lek, nordostarna, sydvästarna,

i vintrars svärta, sommardagars ljus.
Nu är jag sedan länge gammal vorden
och hastigheten närmar sig en lus,

men fortfarande gående på jorden,
en så´n som återstår, en poesi,
en evighetsmaskin med dikt i orden,

en speldosa med tidlös melodi.
Jag är en så´n som går av gammal vana
och utan ambition att bättre bli.

Jag går på min bestämda levnads bana.