Eftersom själva samhällssystemet är galet så blir också många av dess medborgare galna. Pappa sprang nyss naken ut i skogen full, påverkad och jävlig. Mamma kastar allt porslin ut genom fönstren, gjutjärnspannan, kastruller och grytor. Mormor minns inte vad hon heter och vi välartade barn i alla åldrar hänger på mitt rum och frossar i allehanda droger, heroin, hasch, och kokain. Vad vi inte vet är att morfar just har tänt eld på bilen i garaget i källaren. Mamma är skyhög på stesolid och vodka och vi har inte varit i skolan på hela höstterminen. Lillasyster ligger på BUP med svår psykos. Mamma har tänt eld på julgranen och Elvis sjunger are you lonesome tonight? Pappa sitter fast i ett svart väldigt allvarligt träsk av knarkande, lögner, köpmissbruk och otrohet. Hela vår fina familj är mycket älskade i vår församling det underbara Pingstkyrkan. Året är 1968 och Sverige svävar i sin praktiska och ekonomiska hybris. Huset brinner för fullt och vi börjar sakta inse att det vore nyttigt att försöka ta sig ut ur röken och flammorna. Mamma och mormor dör. Ute är det 25 minus. Pappa har frusit ihjäl. Men vad bra då kan vi få nya mycket bättre och friskare fosterföräldrar. Vi spelar The Beatles Seargent Pepper hemma i vårt nya hem. Vi kör vidare med alla möjliga slags droger och livet leker. Vår nya pappa är pastor och pedofil men det vet vi inte än. Allt slutar med att vi bränner ned det nya huset och söker asyl i Pingstkyrkan som kör stenhårt med sin sunda framgångsteologi och pastorn är bög. Några år senare så går vi alla på streetan och pumpar oss lyckligt fulla med heroin. Ännu några år senare så är vi fyra systrar döda. Men vi är nöjda med våra liv och Jesus fördömer sannerligen inte någon. Det hände verkligen något radikalt varje dag i våra vilda och gudomliga liv till skillnad från alla Svenssons som sitter och sover framför TV:n med öppna ögon och ruttnar bort. Alltför många av medborgarna är galna men det är helt OK för det är normalt. Det är få som märker nånting. Vad är jag själv i för tillstånd?