I Värmland de dräller,
poeter som gnäller.
De skalder som lider
sen urminnes tider
och suckar och klagar
i skrift till döddagar.
De ångesten sprider
tills läsarna kvider.
Var dag full av jämmer
med något som klämmer.

Erik Gustaf Geijer
skrev om tunga grejer,
liksom Esaias Tegnér,
som plågades ännu mer.
Sen kom Gustaf Fröding.
Levde till sin död kring
rusdryckens demoner,
psykets alla tyfoner.
Hederspris fick Nils Ferlin.
Även han fick läggas in
på flera mentalsjukhus
för sitt alkoholmissbruk.

I Värmland vi hyllar
allt det som förbryllar
de andra landskapen.
De skriande gapen!
Det mörker som äter
upp oss och fräter
är något vi prisar.
Poeter som visar
sina inre strider.
Vemodet fortskrider.

Nattsvart är dagen,
tomt ekar förslagen
att få läsa sitt alster
som liknar kvalster.
Inget dem behagar.
Skalder som klagar
på andra och skäller
med ord de verkställer
i epos så långa.
Ja, Värmland har många!