Jag sitter framför en tom sida och skriver
'jag sitter framför en tom sida och skriver'
om vad jag kan se framför mig.

Därför att då har jag börjat skriva något
och har inga krav på mig att det skall bli
'det bästa jag har gjort' och det är just den

där kravlösheten jag behöver. Någon har
'klandrat mig' för att jag skriver om allt
och ingenting, att jag kan tala länge om

just ingenting särskilt. Den som läser en
text om någonting som till synes inte kan
vara något att läsa, fortsätter ändå läsa.

Det är förstås någon som Margaretha
eller Gösta jag talar till. Nu är ju Gösta
bara en åtta år och Margaretha har jag

bara en högst tidlös ålder på. För att hon
för mig framstår som just så där härligt
som bara finns i nuet och som bara är.