Omärkligt,
så gled du in
ur en lövskogskuliss
steg du fram
och stranden blev din
med de tunnaste,
mjukaste steg
sjöng du
stillhetens lov
och allt blev så tyst
runtomkring
där du satt
med blicken mot sjön
var det inte en värld
som du såg,
det var mer som att
världen blev gjord
genom dig
så jag tog ett bad
i din sjö
och la mig på sidan
med blickar mot dig,
nu var det bara
vi två
och en värld utan svar
bruna flätor i knut
och kepsen så lågt,
en signal
jag vill vara i fred
och jag brukar aldrig
gå på, ta kontakt
med någon som göms
knappt med någon
annan heller
men din tystnad,
den hade ett sug
jag ville också dit in
jag tänkte, att nej
inte törs jag
ingen chans,
fastän vargen,
den vita
han törs han minsann
med vältagna steg
klev han fram
mot din matkorg
och då var vi där
och sa hej
ja faktiskt, sa hej
och jag fick höra
om katter,
labrador som du haft
jag fick se
under kepsen
bruna ögon
jag aldrig har sett
jag fick höra din tystnad
jag fick känna
de tystaste, mjukaste
fötter på min värld
och en tystnad,
som rymde oss båda,
oss båda för gott
där jag gärna
dröjt kvar
likt en sensommarvind
mot din sensommarkind
ändå steg jag ut
i min lövskogskuliss
för jag kände att
stranden,
stranden var din.