Aftonen börjar redan skymma
och dagen släcks.
Levnadens morgonljus får rymma,
när natten väcks,
men Du är ljusets dubbla mening
och all levnads sång
som alltid i livets dunkla gång.

                  Här uti dagens efterglöd
                  vi stannar kvar en stund Du och jag.
                  Natthimlen skimrar rosenröd
                  som kärleken Du ger
                  var natt och dag.

Molnet draperar dovt i kvällen
Ditt överflöd.
Lysmasken glimrar svagt på hällen 
i efterglöd.
Men Du har dagens ljus mig bjudit
och min levnads sång
som alltid i livets dubbla gång.

                     Nu i en aftons lila ljus
                     jag söker den hemlighet Du ger.
                     Himmelens mörker är Ditt hus,
                     men kärleken jag ser
                     är ljust behag.

Dubbel är tidens ljus och svärta
som liv och död.
Du lyser upp mitt mörka hjärta
i sorg och nöd
och när min levnads sol Du släcker
efter åren mång,
jag dubblar i tacksamhet min sång.