Jag var en utslagen, psyksjuk, hemlös knarkare liggandes på en parkbänk bland alla lyckade zombiemänniskor som fnyste föraktfullt, men Gud älskade mig som sitt dyrbara stjärnskott av möjligheter och himmelskt hopp. Jag sökte mig till akutpsyk som så många gånger förr. Maria jobbade, hon med det vänliga och humana bemötandet. Doktor Stropp synade mig i sömmarna med en viss avsmak och konstaterade att det nog var dags för direkt inläggning. Det är ett underbart samhälle vi har med all kärlek och empati. Hur alla medborgare verkligen bryr sig om och respekterar varandra i vått och torrt. Sverige är sannerligen ett bra land som Statsministern hävdar trots all skit och ca 1500 självmord om året. Jag duschade på avdelningen för första gången på 4 månader. Personalen som undvek mig med blicken. Panikångesten som var på väg att bryta ut med full kraft. Skötaren Kent, han med de varma ögonen gick på sitt kvällspass. Då lyste avdelningen upp av ett ljus som i paradiset. Han såg mig först och främst som en människa och broder. Han gav en enkel och självklar vänlighet. De andra i personalen glodde kritiskt. Vi fördjupade oss i Gunnar Ekelöf och Birgitta Trotzig. Fjärilar av glädje i magen. Neil Young sjöng mig till sömns sen.
Doktor Grubbel växlade mig till en lång tvångsvård. Olof Palme höll om mig och tröstade. Jag sa till honom: Undvik Sveavägen!