vad vet jag,
när inget är,
så skevt,
dunkelt

naivt genom natten,
tron att jag ska,

medan vetskapen gråter i sin vagga,

jag kan erövra,
men mitt vridna ögonblick dödförklarar
i en feg skåra av oaktsamhet och döva öron

kanske skulle dimman kunna förklara,
men den bara fördummar min egen förklaring

du fanns där,
just där,

sen skulle vi aldrig mötas igen