Hon längtade tillbaka till avdelningen på den rättspsykiatriska kliniken. Hon trivdes mycket bättre där än ute i den iskalla verkligheten. Mörkersamhället är en orm som vill sluka människors självkänsla och värdighet. Djävulen är stark inte svag. Folk blir till bleka skuggor av sig själva i ett svart töcken att gå vilse i. Vem och vilka skulle hon slå emot och på vilka sätt?
Hennes skenheliga mamma som bakom sin snygga kristna fasad gick satans ärenden. Pappa ett vrak på mentalsjukhuset med sina behandlingsmetoder som gjorde att de utslagna patienterna bara mådde sämre. Hon själv en mordbrännare med två bränder bakom sig, utan att några personer blev skadade vilket inte heller var hennes avsikt. Bränderna var ett rop på hjälp och hämnd mot en likgiltig kommun. Hon var 59 år gammal och hade inga riktiga vänner. Inget jobb. Endast i sitt skrivande kunde andas och må bra. De älskade katterna Lucidor och Sven som hon aldrig någonsin skulle svika. Det väldigt allvarliga psykosomatiska trötthetssyndromet, att stiga upp helt groggy och omtöcknad och försöka starta en ny dag. Hon var helt utslagen på eftermiddagarna. De psykiskt sjuka eller halvt utslagna grannarna. Hennes dysfunktionella knäpptysta äldre syskon. Katterna var så mycket mer mänskliga och kärleksfulla. Alla förvirrade människor som irrade omkring på stan. Vad hade hon att leva för? Vad var själva meningen med livet? Andra människor. Andra människor skydde henne. Den före detta vännen Blank med sitt grava köpmissbruk sittande med sin älskade mobil och beställde fler prylar vilket gjorde att hennes lokal och förråd snart var ohanterligt. Tänk att få vakna upp på avdelningen och ha vettigt folk omkring sig, ta en kopp kaffe i matsalen och småprata med någon i personalen. Vilken lyx. Hennes sömnproblem den gångna sommaren som gjorde henne utmattad och lite gränspsykotisk. Samhället som pågick med sin överbelastande stress och arbetsbörda. Är det så konstigt att det i ett i mångt och mycket omänskligt samhälle sker så mycket våld? Sanningen som har blivit övermäktig att ta in och som gör att folk stänger av och förtränger, dövar sig med alkohol, droger, shopping, TV och spel. Hon hade sitt skrivande, katterna, Gud och musiken och siktade på att ge ut en bok, att göra comeback efter 40 otroliga år. Det var högst märkligt att hon fortfarande levde. Personalen i boendet bredvid fanns att prata med vid behov. Människornas kraftkälla ömheten som fick de oändliga öknarna att grönska och blomma förtröstansfullt. Hur kan man få en annan människa att ta mobilen och ringa och visa intresse samt säga något snällt och värmande omtänksamt? Folk var så skraja för hennes sanningskrav. De ville absolut inte att hon skulle kasta ljus över deras mörker. Livet får bara inte göra så jävla ont. Livet ska vara ett likgiltigt och harmoniskt lugn av shopping, internet och TV. Hon undrade var hon i vilket sammanhang skulle kunna passa in. På avdelningen naturligtvis där dagarna hade någon slags struktur och meningsfullhet. Där man fick en god vård och omsorg. Där man hade sitt välsignade rum och nunnecell. Där man kände sig sedd, förstådd och trygg. Hon satt i sin soffa och kände sig helt slut i kroppen av utmattning. Att städa eller att cykla upp till stan var bara inte att tänka på. Klumpen i halsen av gamla supertrauman. Hon behövde ta nya friska tag men visste inte hur det skulle gå till. Telefonen som aldrig ringde. Vad var det som var fel på henne? Hon lade in en pris General extra stark och drömde om ett helt annat sorts liv på en annan lycklig planet. Katterna Lucidor och Sven kom och ville ha sällskap och kärlek. Hon gav dem allt hon hade. Hon skulle satsa på kärleken och sanningen. Inga kompromisser.