Vattnet stiger i svarta skuggor.
Rören bär tyngden av regn, månader av tung himmel.
Droppar faller, som bortglömda ramsor,
ekar mot betongväggar där alger gror.

Maskinen hostar, griper i tomrum.
Blad och lera virvlar i tysta kar,
tätar lungorna av stål.
Allt som skulle renas samlas nu i tunga svep,
sjunker som obearbetade minnen,
sakta mot en botten vi inte längre når.

Ensam står den, döv för flödet.
Knapptryckningarna ekar förgäves,
medan nattens regn forsar vidare
genom en stad som förlorat sin takt.

Vi väntar på avrinning, men inget sker.
Centrifugen är fånge i sitt eget vrål.
Kloggad av det som alltid ska rinna förbi –
sorgefloder, spillror av samtal som aldrig når havet.

Och i djupet av stillheten anar vi:
En gång var vattnet rent, porlande –
nu är allt samlat här, kvävt i sitt eget kretslopp,
medan natten andas tyngre över avloppsnätet.