evigheten är en tyst fågel i mörkret
den blå fågelpojken vrider rummet
skrik med mig
när du skriker föds skuggor
ur din mun
klor av tystnad
ljus
en liten blå fågelpojke där hjärtat vilar
älskling när du gråter är ditt ansikte
en ruin, en sten
vi faller sönder som den blå pojken
natten gömmer din hemlighet
skrik ut tystnaden som vinden förstår
ge mig ett vingslag
ett andetag, en försvinnande vind
älskling när du gråter blir ditt ansikte dimma
en mask av vatten som rinner
genom tidens fingrar
dessa stumma skratt
dessa tysta skrik
vindens tysta rörelse
skrik tystnaden med mig
drunkna i försvinnandet
glöm aldrig den blå fågelpojken