ingen ro, tills vi står på landets kalla skär
ingen ro, tills vi står på landets kalla skär
seglen slår i vinden
som skär genom mörkrets tystnad
en svartsyn av det som göms under ytan
vi flyter över ett hav av glömda drömmar
vaggande mellan hopp och besvikelse
utan ro
utan frid
tills vi når landets kalla famn
havet talar i viskningar
som ekon från en avlägsen värld
vågor av tystnad som krossas mot vår själ
varje krusning är en viskning av det förflutna
en påminnelse om vad som har gått förlorat
kaptenen är en skugga
ett bortglömt minne
en gest som sveper genom nattens tomhet
med ögon som ser förbi stjärnornas ljus
hans hand styr rodret med en självklarhet
som speglar en inre kamp
en tyst desperat sökan
vi seglar genom mörka strömmar
drivna av vinden och våra egna skuggor
som vakar över våra drömmar med kallt öga
varje våg är ett rop på frihet
en möjlighet att bli fri från det som binder oss
ingen ro
ingen frid
bara natten som omfamnar oss
ett djup och sövande mörker som sväljer våra tankar
vi vandrar på en väg av stjärnljus och nattsvart
som knyter oss till ett öde vi knappt kan förstå
tills vi når landets hårda hjärta
där varje strand är en fristad av det okända
och allt vi söker försvinner i tystnaden
här finns ingen plats för vårt rop
bara det kalla
oföränderliga landskapet
som sväljer vår sökan och våra drömmar
så vi fortsätter
tills natten blir vår enda vän
och havet vårt förlorade hem
utan ro
utan frid
i en evig vandring mot horisonten
där allt vi var en gång
sveps bort av den mörka vågen