ingen ro
tills vi står på landets kalla skär
segel som sliter i vinden
skarpa som snitt av stål
vi glider fram över strandens nakna berg
ingen ro
tills vi nått landets blinda gräns
havet är en tom röst
en ekande tystnad i nattsvarta djup
vår kapten
en skugga på mörkret
ett skratt som ekar mot stål och trä
hytten i förpiken
en grav
en vridning av virke och ruttna drömmar
vi styr genom världens hårda konturer
från fjordens klippor till havets snedvridna kant
vi festar under stjärnor som inte lyser
en kall glöd av stumhet och mörker
friheten är en svag skugga
en oformlig skepnad som flyter genom oss
seglen som svallar
vinden är vår tysta följeslagare
ingen ro
tills vi finner landets hårda hjärta
vi är lika fulla som vinden
som ett fragment av vår egen galenskap
vi är slitna
båtar utan mål
i en ocean av vår egen tomhet
ingen ro
tills vi når landets karga famn