bortglömda dockor i nergrävda båtar
seglen som försöker fånga vinden
omfamnar oss i en tyst och skör dans
omfamnar vinden och fångar oss
i en evig cykel av försvinnande och återkomst
de är dockor
tatueringar av tidens spår
levande skepnader i nergrävda kullar
där de vilar i skuggan av det som en gång var
inkapslade i en värld av glömska
båtarna ligger som tysta gravar
deras segel bär på vindens ekon
i en nedgrävd stillhet där de återfinns
där varje våg är en viskning av det förflutna
och varje bris en skugga av förlorade drömmar
de är dockor
förlorade och förfallna
svepta i tidens täcke
som det förra århundradets fantomer
i deras ögon speglas en evig sorg
och i deras kroppar vilar en tyst förväntan
kullarnas mjuka jord
vittnar om deras tysta existens
där de är begravda under lager av minnen
och där vinden viskar deras namn
till dem som lyssnar i nattens mörker
så de vilar
den ensamma blå pojken vilar och ser
när de är omfamnas av vinden som inte längre bär dem
i en värld där de är både levande och döda
fångade i en osynlig vals med vinden
en vals av förlorad tid och drömmar
som aldrig kommer att återvända
i dessa nergrävda båtar
under de tysta kullarna
är de dockor
en del av det förflutna som aldrig riktigt dör
en del av en oskriven saga
som vinden fortfarande försöker fånga
och som de fortfarande försöker förstå