Om Metorium var en stad,
skulle den ligga där kartan bleknar,
där ingen väg riktigt leder,
men där alla stigar förr eller senare
möts i skymningen.
En plats där husen lutar mot varandra
som gamla vänner,
men där fönstren alltid är halvöppna,
för att släppa in vinden
som aldrig stannar.

Gatorna i Metorium är lagda i mönster
som ingen riktigt minns,
kanske en gång designade för att fånga
månen i varje korsning,
eller för att låta skuggorna leka
över stenarna vid varje solnedgång.
Här går människor tyst,
med hemligheter i fickorna,
och blickar som aldrig möts,
men som ändå känner igen
något uråldrigt i varandras steg.

I Metorium drömmer kyrktornen
om havet,
fastän de aldrig sett det,
och broarna spänner sig över floder
som bara finns när ingen tittar.
Här är varje dörr ett löfte
och varje gata en fråga,
och när natten faller
är ljusen svaga men många,
som om staden själv andas i väntan
på något som aldrig händer.


Om Metorium var en stad,
skulle den vara byggd på förlorade berättelser,
på röster som aldrig fick sina ord,
på en längtan efter att röra vid något
som alltid är precis utom räckhåll.
Och kanske är det just där,
i Metorium,
som vi alla är på väg,
utan att veta det,
drivna av en känsla av att någonstans
måste det finnas en plats
där allt som är osagt
äntligen blir förstått.