när magin tar över mina känslor
som en våg som rullar in över
stränder av tankar
och jag förlorar mig i skuggor
som inte har namn
ser jag månens baksida
den som ingen talar om
den som ingen ser
men som ändå alltid finns där
grovt som skalet på en orange
torr och sträv mot mina sinnen
månens baksida
den är inte mjuk
inte len
den är inte den blanka ytan
vi alla beundrar
nej
den är grov
skrovlig som min egen osäkerhet
som mina egna händer när de
famlar i mörkret
sökande efter något att hålla fast vid
men allt de finner är denna
råa
knottriga yta
känslorna blir som månen
oväntade
vrider sig runt
visar en annan sida
en annan verklighet
de är inte längre mina
de är magins
de är nattens
och jag är bara en betraktare
en som står vid randen
av en värld som är både
bekant och främmande
som att röra vid en orange
som aldrig blir söt
men alltid bitter
alltid hård
när magin tar över
finns det ingen väg tillbaka
bara denna vandring över
månens yta
den som inte syns från jorden
men som jag nu känner
under mina fötter
varje steg en påminnelse
om det okända
det osagda
det som gömmer sig
under varje skugga
och varje känsla som jag
aldrig riktigt förstått
och jag rör vid den ytan
den kalla
den hårda
och vet att detta är min väg
min resa genom en natt
som inte slutar
genom en känsla som inte
släpper taget
som månen som alltid
visar oss sitt ansikte
men aldrig avslöjar
sin andra sida