Shi ligger och balanserar sina sju chakran. Sakta lossnar hjärtat från halsgropen, i takt med att fötterna klättrar ut ur huvudskålen. Rötterna gör sig redo att omplanteras på ett näraliggande gatunät.

Shi sitter och räknar sina husdjur. De blir alltid sju, och aldrig mer levande. Han längtar tills hon kommer igen, likt det åttonde djuret, enda levande.

Shi står och målar på sommarens sista, guldrosa kanter. Hösten står och ruvar runt hörnet, helt brunt. Istället för att gå massa skapande kurser (halvvägs) föreställer sig Shi att vara enbart publik. Emellertid lär det bli alltför mysigt här hemma för att orka ge sig ut på teatersäsongen.

Shi springer och handlar mera smoothie och frallor, sallad och choklad som alltid tar slut. Nu när man måste övergå till långbrallor, börjar det strama under cyklingen hemåt. Samtidigt går det hål i båda påsarna, men det gör inget eftersom regnstormarna hänger kvar däruppe. Smöret har också tagit slut igen, så Argano börjar inse att man kan droppa olivolja på brödet.

Shi står och insuper doften ur hennes blus och behå, som hon medvetet lämnat kvar härinne. De luktar lika starkt som för flera veckor sedan, av den milda vaniljiga oljan. Fastän fönstren står på glänt hela tiden, har inga strimmor vädrats bort. (På nätet står det att parfym förmår sitta kvar i max sexton timmar. Textilier är med andra ord ett speciellt kapitel, mer hållbart än huden. Gåtans lösning verkar dock parfymlös, blott bestå i alkoholfri olja från håret.)

Shi sitter och tittar på scener ur vitt skilda filmer, världens mest sällsamma växlingar. Somliga skådisar känner han tveklöst igen, fast totalt glömt hur rollerna är. Andra rollfigurer minns han glasklart, utan minsta hum om vem som spelar vem.

Shi ligger åter och drömmer att han kommer försent till arbetet. Hur han än kämpar för att hitta dit, genom hundra sorters motvindar, så vaknar han inte. Men när han väl vaknar upp, är det många sköna minutrar kvar.