Man vaknar varje morgon med en hemskhet i sitt bröst

Jag tog en promenad igår samtidigt som ryggen började veckla ut sig efter ännu ett ryggskott. Det hög till några gånger på vägen runt det höga vattenståndet i stadens lättast tillgängliga sjö. Jag lyssnade på en podd om ond bråd död igen och temat börjar bli väldigt tröttsamt. Ett uns av själväckel kom över mig, en ganska vidrig törst efter underhållning som kretsar kring andras olycka och tragedi.

Tänkte på studenten som hade ihjäl sin kompis på grund av obesvarad kärlek, orelaterat till podden men tanken slog mig: vilken överreaktion, vilket sjukt jävla sätt att ta rätten över någons liv och sen krampade det lite i ländryggen.
Någon slags ensamhet har slutit sig kring mig under den här sommaren, det bubblar av melankoli och vemod samtidigt som jag tänker på att ”det är ganska naturligt” att känna såhär, som Kungen skulle säga. Det finns en slags vidrig existentiell ångest som slår hårt när jag inser att vi misslyckades, det skulle ju vara vi, jag ville så gärna att det skulle vara vi två, tillsammans och lyckliga. Men vi var ju inte så lyckliga och det får vara så.

Jobbet gör sig påmint med sin repetitiva gång och jag försöker att inte skälla ut varenda trött jävel som ringer. Det är ett sannerligen hjärndött yrke att vägleda 50-talister genom deras tafatta försök att visa sin vrede mot Myndighetssverige men jag kunde inte bry mig mindre om deras känslor. Att lyckas behålla besinningen över de som vill resa med sin katt till världens ände och samtidigt som de blir fruktansvärt kränkta om du inte kan svara på vad man ska tänka på för införsel av katt till Kirgizistan så får jag tänka på att inte köra Falling Down alá Jönköping.

Jag har inte mycket till övers för majoriteten av människor och jag borde inte jobba med detta släkte men jag är så illa tvungen.