Som barns dockor av vax,
ligger vi stilla, tysta,
mjuka, kalla,
ögon utan blick,
leenden som aldrig sett solen,
vi är de bortglömda leksakerna,
sprickor där drömmar sipprar ut,
tomma som natten, fyllda av tystnaden,
som en gång var en röst.

Vi smälter som barn av vax,
under stjärnornas kalla ljus,
bleknar vi,
i skuggorna av något större,
något som alltid är borta men aldrig lämnar oss.
Vi håller fast vid varandra,
spruckna händer, stela fingrar,
som om vi kan hålla kvar värmen,
som länge sedan glidit ur vår hud.
Den svarta hunden vakar.

Och ändå, i mörkret,
när ingen ser,
dansar vi våra stumma danser,
över golv av glömska,
som om vi kunde bli verkliga,
om bara för en natt,
som om vi kunde leva,
om bara för en stund.
Men morgonen kommer alltid,
den blå fågelpojken sjunger,
och vi blir åter dockor av vax,
barns spegelbilder,
evigt fast i en värld.