Ja det här är inget märkvärdigt och för den som
själv inte idkar löpning kan följande vara en
nog så trist, tråkig och intetsägande läsning.

Att springa är ju min grej. Förutom öl och vin
förstås. Och sexuella fantasier naturligtvis.
God mat...absolut ! Skog och älvor jojo.
Troll med långa svansar......hahaha !

Halvmaran den här gången har jag förlagt till
Jyväskylä och det sk "Finlandia Maraton".

Det ska vara ett väldigt flackt lopp; två varv runt
sjön, Jyväsjärvi. Enda uppför lär vara en bro
ungefär vid 5 resp 15 km. I år anordnas dessutom
finska mästerskapen i samband med loppet
så det kommer att gå undan längst fram.

Jag bör hinna i mål på halvmaran, 21 097,5 meter
innan förste man är mål på maran eller dubbla sträckan,
42 195 meter. Om vi startar samtidigt alltså.

Jag har vid några tidigare tillfället försökt berätta
om tjusningen med att springa långt men jag
har under det här årets träningar tappat en hel
del av glädjen och motivationen till motions-
loppen och tanken på dem.

Enda sätt jag har hittat för att inte helt tappa
sugen är att springa lite längre men inte lika
frekvent. Det har blivit ungefär en halvmara
en gång i veckan.

Att springa kommer jag dock att göra...om så är, till
min egen begravning. Om det nu blir nödvändigt.
Lite luddigt underbyggt kanske....

Men att förbereda sig för ett tävlingslopp är
nåt som börjar ta, på både mina fysiska och
psykiska krafter fast det bara är mot mig själv
jag tävlar och har tävlat.

Jag har trots den minskade motivationen
ändå under 2024 lärt mig en del nya grejer
under mina träningspass.

Proffsen säger att du ska löpa med rak rygg
och blicken riktad rätt fram...långt fram.
I krävande uppförsbackar hjälper det dig
att minska på steglängden och snabbt
pinna uppför.

Det senare tycker jag också är bra så det
använder jag närhelst det tar emot uppför.

Och med en så djup andning jag bara kan,
ty om jag andas snabbt och ytligt i uppförsbacken
får jag betala det när jag väl är uppe med
ett tungt, ansträngt flåsande och svårigheter
med att få tillbaka mitt tempo jag hade innan
backen började.

Det där med att rikta blicken långt fram har
inte varit/blivit min cup of tea. Tvärtom så
blänger jag ofta tjurigt ner i backen
precis mitt framför fötterna och betar av
steg för steg mot asfalten så jag liksom
ser hur jag färdas fram meter för meter.

DET ger mig motivation och jävlar
anamma. Att se framåt kan tvärtom
få mig deprimerad hahaha.

Jag har inte tänkt så mycket tidigare
på HUR jag sprungit utan det har kommit
med åldern. Det kan vara en parallell till
mina tankar på hur jag LEVER i stort.

HAN VILL INTE SE FRAMÅT. HAN ÄR
RÄDD FÖR DÖDEN.

Fast jag hunnit köpa åtminstone tre par
nya skor sen 2021, då jag gjorde bl a
två helmaror, så kommer jag att
springa just i dem jag hade då. De går,
eller springer, under det vackert klingande
namnet ADIZERO ADIOS 5, med special-
namnet LIGHT STRIKE på utsidan.

De är röda.

Med dem ska jag ge allt för att ta mig
under de magiska två timmarna.

Sen får det väl räcka Gunnar !?