Jag vill vara en huvudkudde i ett nedsläckt rum, inte spotta grus när jag släpas på tvären, det är nog släpandet som är boven i dramat, en huvudkudde behöver inte vilja någonting, inte heller handla, endast tänja sin dunkropp en aning efter ett tungt huvud, pressas ner mot mjuk madrass, och lyssna till fläkten som sjunger, dämpat i bakgrunden, och under dagen kan man vända örngottet ut och in, skapa en kåta av sitt eget skinn och fultolka utomhusljuden i fuktmörkret, rita lustiga figurer i imman. Att vara en bromskloss i gruset är däremot bara ett enda oväsen: gnissel, rassel, knaster. Det är oklart vem det är som tjuter så förskräckligt: jag eller småstenen. Inte heller är det bra för emaljen, för leendet. Det är svårt att vila huvudet när det slår mot bulor och gropar, dadunkande hetstristess, banalt och nästan löjligt att se yttervärlden studsa framför sig, det tröstar, men det är inte tröst jag söker utan vila, huvudkuddesvila, duntankar. Eller kanske handlar det om avdomning? I sådana fall är jag på god väg. För visst växer huden sig tjockare över blåmärken, eller hur är det nu det funkar? Kanske är örngottskinn flådd gammal hud. Den tanken faller åtminstone dunringlande.