Metorium, staden utan havet,
där båtarna ligger nergrävda,
under böljande gröna kullar,
där gröna vågor rullar tyst över marken.
Ingen tidvattensång når hit,
bara ekon från en avlägsen kust,
och kullarna gömmer de skepp
som aldrig seglat,
skroven täckta av jordens minnen.

Gatorna i Metorium är lagda av mosaik,
skärvor av ord, insvepta i skavande kanter,
varje steg en viskning,
varje hörn en hemlighet,
och ingenstans leder de,
men överallt finner de varandra,
sammanfogade av tidens hand.
Här dansar skuggorna över stenarna,
skapar mönster som ingen riktigt förstår,
och i varje spricka vilar en berättelse,
något förlorat, något väntande.

Utanför muren sträcker sig de gröna kullarna,
som en ständig påminnelse om vad som saknas,
vågorna av gräs som rör sig i vinden,
i en rytm som påminner om havet,
men ändå inte.
Ingen båt ska någonsin flyta här,
ingen seglats ska börja,
bara minnet av ett hav
som aldrig funnits,
och en längtan som aldrig försvinner.

Metorium, staden där allt är nära,
men inget är på riktigt,
där gatorna leder bort och tillbaka,
och de gröna kullarna viskar
om en värld som kunde ha varit,
men som för alltid ligger gömd
under jord, under mosaik,
där orden aldrig blir hela,
men ändå bildar en melodi
av allt det osagda,
allt det som aldrig blir,
men som alltid finns