Den blå fågelpojken sitter på fönsterbrädan,
stirrar in, stirrar ut,
missbrukar mina ord,
missbrukar mina sanningar,
mina falska sanningar,
mina falska lögner.
Den blå fågelpojken är en missbrukare,
en missbrukare av allt som inte finns,
av allt som aldrig fanns.

Båtar med svarta segel seglar förbi,
lämnar lögnerna akterseglade,
lämnar rapsfält med svarta blommor,
rapsfält fyllda av svarta lögner.
Och där, i hörnet,
sitter den svarta hunden,
blänger, stirrar på mitt klädessträck,
ser allt jag burit, allt som aldrig hunnit torka.

En flod av mosaik,
skavande ord som rinner genom mig,
genom ljusa moln, mörka moln,
skaver mot stenar på botten,
skaver mot det jag trodde var sanning.
Jag klär mig i den nästan sanna kostymen,
den nästan svarta kostymen,
med vita streck av sanningar,
vita streck av lögner.

Där står hon,
på ett podium,
en piedestal av osynliga lögner,
som en staty med utfällda vingar,
skuggar något som kan vara sanning,
eller bara en spegel av mörka moln,
ljusa moln,
något som inte finns,


Och båtarna seglar förbi,
seglar bort,
lämnar lögnerna bakom sig,
och den svarta hunden väntar,
väntar på att allt ska komma tillbaka,
väntar på att allt ska börja om,
på en flod av sanningar och lögner
som skaver mot stenarna,
som skaver mot oss alla.