I natt drömde jag om en flod
den svepte över marken
dränkte allt i sin väg
timmen var sen
och mörkret låg över världen
som en tät dimma

sen sköljde floden mig
högst upp i slottet
där jag mötte en
som på avstånd
räddat mig

så tittade vi upp mot stjärnorna
och jag förstod äntligen
något jag hört
och kanske sagt
jag förstod äntligen
vad han ville att jag skulle se

att livet inte är en tragedi
inte sorgen för vilken
vi är menade
Existensen är
ett celebrerande