Kaninpojkarna sjunger,
toner som blöder,
blod från munnar,
fastnar på husväggarna,
notblad av smärta,
stålklädda kängor trampar,
pappershus av födelsebevis,
demolerar det förflutna,
stenarna kastas,
ett hav som sjunker,
ett världshav som slukar,
drömmarna sjunker,
som stenar,
en våg av stenar,
en dröm som kvävs.

Gardinen dansar,
vingslag,
drakhuvudet på väggen
sprutar eld,
en sköld mot mörkret,
en spegel för elden,
ett skydd för det som inte längre finns.

Den blå fågelpojken sitter,
på fönsterbrädan,
stirrar in,
med ögon som speglar,
ärr efter kyssar,
kärlekens kvarlämnade märken,
brända in i huden,
som hemliga ord,
som förlorade sånger,
tysta, men skärande.

I labyrinten,
springer barnen,
brinnande facklor,
genom tarmsystemets mörka gångar,
på jakt efter en sanning,
som kanske inte finns,
kanske en sjö,
kanske bara en spegelbild,
av något gömt,
eller något som aldrig var.

Den svarta hunden vakar,
i skuggorna,
som en tyst domare,
ett eko av natten,
med ögon som slukar ljuset,
som känner varje spricka,
varje svaghet,
som inget undgår.

Jag ser dem,
barnen,
med deras sånger,
fästa vid väggarna,
blödande blommor,
kängorna trampar,
ner minnen,
river historia,
varje steg,
en sista dans,
i en värld av kaos,
av eld och aska.

Kvinnan med vingar,
en flygande drake
kastar sin skugga,
över allt som kunde vara,
över allt som aldrig blev,
med vingarna utfällda,
skyddande och hotande,
som en tyst påminnelse,
om det som inte längre finns.

Grottans djup,
slukar ljuset,
döljer hemligheter,
fortsätter jakten,
elden brinner,
sångerna ekar,
dansen pågår,
i en evig cirkel,
av sökande och förlorande.

Kanske,
vid sjön som kanske finns,
eller kanske inte,
finns svaren vi söker,
eller kanske,
är det bara en annan dröm,
som väntar,
på att vakna.

Och över allt,
en gul citron,
som vikarierar,
som månadens baksida,
ett leende som speglar,
en verklighet vi aldrig förstod,
en måne som blott är,
en sur skugga,
på en värld av osäkerhet,
och sönderfallna drömmar.