Korthuset faller ihop

som hårdnackande käglor i den suddiga natten

förförjelsen sprider ljusens dimmiga hop

det enda hoppet är pälsen från den lenaste katten

Tror du som jag

att en solig varm vacker dag

kommer att återse freden men en dock svag

värmer upp den frostbitna marken vag

Skulle du då möta mig 

naken utlämnad i sig

i kroppen vig

för en omfamnande värld på framtidens stig

Vad vore inte livet då

om vår utopi skulle få bli så

där ingen smärta skulle få

våra generationers rå på

... trygghetens oändliga helande.