Som faller,
som faller jag med dem,
dessa kullar gömda skatter,
dessa nergrävda lik,
båtskelett, båt,
båtkadavrer,
båt,
båtfossiler,
så långt ifrån havet,
så långt ifrån,
att ingen känt doften av salt,
ingen smakat saltet,
på sina torkade läppar.

På dödens kullar,
leker barnen ta fatt,
de jagar vinden,
i sina drakar,
vinden fylls av skratt,
såpbubblor,
såpbubblor fyllda med ord.

Den svarta hunden är en häst,
och den lilla flickan,
med vaxansiktet,
sitter i sin vagn,
med bubblande skatt,
hunden drar henne,
upp och ner,
mellan kullarna.

Kullar där barnsben skrubbas,
kullar där cyklar rullar,
cyklar rullar,
rullar barnen med,
magar fulla,
av skratt,
tomma av skratt,
tomma körsbär.

Jag drömde om en dröm i natt,
jag drömde att jag var en blå pojke,
i natt,
jag drömde att jag,
kunde flyga,
över alla vuxnas lögner.

När jag vaknade,
satt jag i en båt,
som seglade mot horisonten,
jag satt i en såpbubbla,
på ett hav,
där ordet som
inte fanns,
ekade i vinden,
studsade mellan
såpbubbleväggar
om Som inte fanns.