jag sitter på det öppna fältet på natten och röker gräset jag köpt av en arab på Drottninghög, natten är djup och sällsam, jag försvinner, mina konturer löses upp och jag sammanblandas med mörkret, mina demoner och min ångest läcker ur mig som dimma, de blir ett med atmosfären, mitt ansikte blir alla människors ansikten, jag blir till en annan entitet, till en främling, till anonymitet, till behaglig rök och dimma, och sedan tillbaka till mig själv, mitt ansikte stelnar i den form som ser ur som jag när jag tar det sista blosset på jointen, jag tror att det är mitt ansikte i alla fall, att det verkligen är jag som kastar långa skuggor i nattdunklet, jag tänker på Neuralink, att de har opererat in nervimplantat i hjärnan på apor för att förbättra deras förmågor, att de borrat hål i skallbenet och opererat in ett chip, att människor som är blinda eller lider av epilepsi kan bli friska i framtiden, att de kan få synen åter, jag tänker att Neuralink kan göra så att människor får superkrafter, förbättrar kognitionen med flera tusen procent, att människor som har ett implantat inopererat kan läsa en bok på en halvtimme, att de kan öka sin produktivitet och sin intelligens, för de som har råd att köpa implantaten då alltså, hur mycket rikare kommer Elon Musk att bli på Neuralink?, 1000 miljarder dollar? 2000 miljarder dollar? kommer han själv att kunna lösa ut Sveriges BNP tio gånger om…? jag vill gräva ner mig i sanden vid sjön, känna den sträva svalkan mot kroppen, allt är diffust och luddigt i natt, allt övergår till en annan form, blir till något annat än vad det har varit, evigheten är en ständigt pågående metaformos, stjärnornas metafysiska gloria stillar mitt prosaiska monotona liv, jag tänker på Fermis paradox, att det är så många galaxer, så många stjärnor och planeter, typ 200 miljarder stjärnor bara i Vintergatan, men paradoxen är att vi inte ser några utomjordingar, hur ödsligt allt ter sig, jag tänder ännu en joint och går in i stugan, jag lyssnar på Timber Timbre, drömmer om saker som gömmer sig ute på fälten, om ansikten som är andra ansikten, andra entiteter som frambesvärjer ektoplasman ur ögonhålorna, identiteter som inte är identiteter, som är nakna och formlösa, som återfår sin form när jag ser mig själv i spegeln, hur musiken tränger ut i rummet och gör det viktlöst, hur ”Demon Host” gör att jag leviterar ovanför den avgrundsdjupa mattan i vardagsrummet, en kvinna i ljusa kläder rör sig långsamt på fältet som i ultrarapid, som om tiden går 100 gånger långsammare, hon rör sig genom dimman och mörkret, och  i den djupa rymdens överväldigande tomhet avtecknar sig Saturnus, mitt ansikte blir lättare när jag röker jointen, det växlar form, blir något annat, en annat djur, ett annat stjärnsystem, musiken strömmar fram ur högtalaren och kvinnan rör sig genom mörkret i ultrarapid, försvinner, absorberas av svärtan, blir till kontur och skugga, allt försvinner och sväljer sig självt inifrån, och kvar finns bara stjärnorna och rymden, detta vida, ödsliga ingenting, denna djupa och kalla intighet utan något spår av liv, men ändå så många stjärnor, så ofattbart många stjärnor…