Dessa trådar, livet kanske gav dem men ovetandes föll jag över dess öde...
Det ända detta öde ger mig är förminskning av jaget.
Men bitarna tycks ni ändå kunna ta av mig och förstorandet...går till dem stegen jag hamnade i.

Mitt liv som borde älskas, men inte av delar som är mig.
Andra verkar tänka att en ruta är bockad av, och jag som bara vill hoppa över den komma mig vidare till en annan lek, en annan verklighet...
En som ständigt inte kväver mig för att dem kräver att jag ska vara hel, fyllas på varje morgon, borde jag vara glad av sol som den jävla morgonjuicen..?
En dag kommer jag sakna brödsmulorna som ändå är livet.
Dra mig härifrån ...

Till ett liv som inte var dränkt i svik. I sviket om och få avkommor från en man som inte är en man..
Bara en jävla feging till man, som visade sig älska män mer än kvinnor.

Dessa liv hade jag inte satt till världen - för jag sålde själen för att överleva..
Drunknar med varje andetag, luften som inte räcker till.