Blått regn faller in,
in över Metoriums gator,
in över Metoriums blå mosaikgator,
gator där vattnet svämmar över,
floder rinner som tungor av löften,
vattenfall nedför den långa trappan,
barnen hoppar,
plaskar,
flyger med sina paraplyer,
barn som lyfter
som frön i vinden.

Har du sett när maskrosor flyger?
Har du sett den blå timman,
när skuggorna blir fåglar?
Har du sett den blå pojken,
som aldrig landar?

Blått regn faller in,
och på radion sade de,
frågade om de saknade barnen,
barnen som seglade sina
barkbåtar ner i kloakernas,
ner in i labyrinternas,
och aldrig återvände.

De frågade efter
de förlorade barnen,
barnen som seglade bort,
mot regnbågens slut,
mot horisonten med sina
paraplyer som luftskepp,
i en svärm
ett moln utan land.

De sa på radion,
att Metorium är en barnlös stad,
en stad där skrattet är ekon av stegar,
gatorna av blå mosaik,
där varje sten en förlorad saga,
de sa att barnen i underjorden,
vandrar i cirklar,
att deras röda garntråd
har gått av.

De sa att här finns ingen plats
för barikader,
ingen plats för regn, ser,
här finns bara gröna kullar,
vågorna som aldrig når,
för långt från havet
för att känna smaken av salt,
toner som drunknar,
utan att smaken kyrkklockans
klang,