nånstans på vägen

villade hon bort sig själv

villrådig och skrämd

skakade hon av en overklig känsla

att vara förlorad

som hela hennes existens

raderats till noll

en känsla hon kände igen

när det förflutna gjorde sig påmint

av en liknande situation

där hon tappade fotfästet

och bara föll handlöst

in i ett mörker så djupt

 att det tycktes bottenlöst

hon kämpade för att inte falla igen

det krävde en energi till hundra procent

att stå emot det mörka som hotade

det upptog hela hennes tillvaro

att koncentrera sig till max

för att fungera som människa

hittills hade hon näsan över ytan

upplevde stunder av normalitet

då hon höll känslorna i schack

motade bort de mörka tankarna

då hon kunde erfara en smula lycka

när allt stämde

när livet var som det var tänkt

att allting var i sin ordning

som det skulle vara

när hon själv kunde styra känslorna

tillfredsställelsen av lugn och ro

när harmonin infann sig

det var mycket värt

det var allt hon bad om