Varför mår så många svenskar dåligt? Är det för att folk förtränger i sin trygghetsnarkomani, väljer att blunda för hur saker verkligen ligger till. Är det mobiltelefonsnarkomanin, TV och skärmar som fjärmar oss från varandra? Är det stressen och pressen på att allt måste fungera och gå runt. Är vi människor skapta för att passa in i det här samhället? Är det ytligheten, dumheten och shoppingnarkomanin. Är det sömnbristen och bristen på fysisk aktivitet? Är det helt enkelt att det fattas kärlek? Är det lågkonjunkturen och att vara tvungen att gå och hämta matkassar medan medelklassen och överklassen surfar fram på en räkmacka i en helt annan dimension? Är det för att Sverige är ett så gudlöst land? Är det miljöproblemen, kriminaliteten och krigen och fattigdomen i världen? Är det för att vi i alldeles för liten utsträckning verkligen möts och talar om det väsentliga i livet, om hur vi mår, vad vi behöver och drömmer om? Är det för bristen på närhet och fysisk vänskaplig beröring? Är vi faktiskt undernärda andligt och existentiellt? Vad är det som är fel i vårt land som har en sån potential till ett hälsosamt sätt att leva, till det goda livet? Jag känner in Sverige och jag drabbas av en posttraumatisk stress ibland, en känsla av katastrof, stress och alienation. Så ber jag till Gud och allt känns betydligt bättre. Det finns ett ljus som aldrig kan släckas. Det finns en outplånlig kärlek på botten av vår existens.