Jag ligger på golvet i min stuga på landet med ångest och gränspsykos. Mamma och några till stormar in och börjar att inreda. Jag är förstummad och riktigt dålig men det är ingen av dem som märker att jag faktiskt existerar. Fula gardiner, avskyvärda bordslampor, vidrig filt i soffan. Total ommöblering. Jag ligger och skakar och det är ingen som frågar hur jag mår. De så kallade människorna handlar i en tvångsmässig positivism och optimism och en outhärdlig känsla av en enorm skuld. Mamma står och skriker att hon hatar mig och en stund senare att hon älskar mig och vill göra allt för mig. Det pågår någon slags destruktiv form av sommar med Ernst. Jag minns när jag var psykotisk för 9 år sedan och hur jävla ensamt det kändes. Varje minut en surrealistisk mardröm under ett år, skräck och fasa. Mamma och hennes inredarteam står och betraktar mig och gratulerar mig till mitt underbara liv, mitt harmoniska välmående. Jag ligger och gråter på gränsen till ett psykotiskt sammanbrott. De åker och hela stugan ser förskräcklig ut. Jag lägger mig i sängen tillsammans med katterna Jim och Jam, mina bästa vänner. Det är våren 1995. Jag är 30 år och utslagen. Skulle behöva diagnoser och mediciner. Jag tar en lång promenad i skogen tillsammans med katterna. För 19 år sedan begick min pappa självmord. Det var då som mardrömmen började. Jag gör ett starkt kaffe och lyssnar på David Sylvian. Galna personer går runt i samhället och tycker att de är helt friska och OK. Samhället är en centrifug på högvarv. Själen och kärleken är satta på undantag. Samhället måste gå med så hög vinst som möjligt. Människornas psykiska mående är en bisak. 4 personer tar livet av sig varje dygn i det fantastiska välfärdsamhället. Jag ringer Annika, den enda vettiga människa jag någonsin har umgåtts med. Jag flydde Örebros kaos hit ut till Kråkebo. Ångesten som klingar av och känslan av gränspsykos, som alltid när jag talar med Annika. Mitt hem ser osmakligt och overkligt ut. Mamma lade 500 kronor på köksbordet. Jag lever på nivån existensminimum så jag är tvungen att använda pengarna även fast det bär mig starkt emot. Det snöar i april. Vedspisen är igång. Vart är jag på väg? Jag är väldigt ung men det begriper jag inte. Jim och Jam får strömming. På kvällen så tittar jag på TV-pjäsen Ett sorts Hades av Lars Norén som handlar om människorna på en psykiatrisk klinik. Jag känner igen mig mycket väl. Sitter på mitt utedass länge och funderar. Kanske behöver skotta undan snön imorgon. Jag somnar tillsammans med Jim och Jam, två av mina allra bästa vänner. Drömmer om kärlek.