Den tysta svikarfamiljen i vilken man inte kan andas. Familjen som aldrig har förändrats i sin förnekelse och godtycke. Man måste döva sig och fly verkligheten med alkohol och droger. Hjälp praktiskt, tekniskt, ekonomiskt får man men hur man mår är ovidkommande. Den avstängda svikarfamiljen i vilken man inte
existerar. Vad som helst bara inte det
här tysta, svarta, destruktiva vacumet.
Vad som helst bara inte den här ångestfyllda mardrömmen som det inte går att vakna
upp ur. Vad som helst bara inte detta att
inte att existera och inte vara älskad och sedd.
Man går till familjens radhus en natt när de är borta med två dunkar bensin som häller ut i radhuset och tänder på. En lyckokänsla uppfyller en när det brinner utav bara helvete och man ringer 112. Man vet att man är psykiskt sjuk. Man löper väldigt hög risk att bli det i en sådan här sjuk familj. Vården på rättspsyk är formidabelt bra. Ens gamla supertrauman tas om hand och bearbetas. Men ens familj går på i samma hjulspår, i samma gamla destruktiva strategi. Man skrivs ut efter fyra år och utbildar sig till psykoterapeut. Man är klar med allt det gamla mörka och får en härlig fru och fyra underbara ungar. Livet kan vara så ljuvligt när man lever det på ett hälsosamt sätt. Ens mamma får ett psykotisk sammanbrott och börjar förändras till något mycket bättre. Storebrorsan är hemlös och knarkar. Lillasyster har blivit nunna i ett kloster. Pappa tog livet av sig för 20 år sedan. En farbror gör succé med sin debutroman vid 70 års ålder. Vi i familjen vistas mycket ute i naturen med mobiltelefonerna avstängda. Kärleken får allting att lysa upp.